Long time, no see! (långt om lärdomar)

Herrejisses vad tiden går! Inser att det är alldeles för dåligt med skrivandet här, ska försöka bättra mig...

Den senaste tiden, egentligen hela våren, har varit en tid som verkligen på djupet förändrat min syn på många saker och mitt sätt att tänka, fungera och agera. För att ge den fullständiga bilden behöver vi sitta ner med mer än en flaska vin och filosofera, det kommer att ta tid. Tänkte istället försöka mig på en pocketversion för den intresserade.

Vad är det som hänt? Jag har helt enkelt fått nya perspektiv. Globalitet är helt plötsligt inte något jag läser om i DN utan det är på riktigt! Jag är mitt i detta och Sverige är inte längre den plattform jag utgår ifrån, svenskar är inte längre de jag oftast interagerar med och det svenska jag förhåller mig till är inte längre det självklart bästa. Det är mer omtumlande än man kan tro att komma till den insikten. Visst har vi det bra i Sverige men det där med "mellanmjölk" blir mer och mer påtagligt irriterande.

Å andra sidan, Kina är ingen picknick heller! Jag ser människor som är obeskrivligt fattiga genom fönstret på min bil när jag åker till kontoret eller på väg till någon flott middag. Rättvist? Knappast! Jag ser också hur flertalet av dessa fattiga människor är alldeles fantastiskt lyckliga i det vi skulle kalla misär. Flera gånger har det slagit mig hur de skrattar och ler och, på något sätt, ändå har det bra. Fantastiskt på många sätt, trots att det inramas av bedrövelse i en svensks ögon.

För ett par veckor sedan åkte jag genom Qiqian He, ett område där fattigdomen är ytterst påtaglig, nära Volvos anläggning i Jiading. Jag satt och funderade över sånt som chefer ofta måste fundera på, och lika ofta blir uppslukade i, d.v.s sånt som vi kallar problem i form av hur mycket eller lite pengar vi ska spendera på en viss sak eller liknande ... Mina tankar avbryts av ett ihärdigt tutande från en lastbil bakom oss i den kö som bildats. Det är en solig och varm dag. Utanför ser jag en mormor (eller farmor) som leker med sitt barnbarn. De ler, de skrattar, de busar med vad som verkar vara en herrelös hund. Leendena smittar och jag sitter snart själv och ler när jag ser dem. De bryter upp leken och går hem ... hemmet ligger ytterligare ett femtiotal meter fram längs gatan och utgörs av ett skjul! Detta blev en väckarklocka av rang kan man säga. Hur många känner jag inte som sitter i en fin villa, har en eller flera fina bilar, ett "bra liv" helt enkelt men som ändå finner tid att klaga, att älta, att vara avundsjuka och så vidare ... medan den här familjen, som på ytan inte har något alls, bara njuter av att ha varandra och att ha kul. Detta kastade om korten en hel del för mig och hela dagen var ett långt mys :)

Vad har vi att lära av ovanstående? Jag vet inte, det är förmodligen olika för alla beroende på var man är i livet. Jag lärde mig i alla fall att vara tacksam för det jag har och försöka vara mindre gnällig.

Våren har även bestått av många fantastiska resor i hockeyns tecken! Vi har varit i Nanjing, Sydkorea och Hongkong tillsammans med några av de mest fantastiska människor jag någonsin haft förmånen att lära känna. Vi har haft så många framgångar på isen, kul vid sidan av och funnit vänner för livet! Tyvärr har vissa av dessa vänner, av olika anledningar, nu lämnat Shanghai vilket också blivit något som man helt plötsligt är van vid. Både för oss vuxna och för våra barn är livet som expat fyllt av avsked men samtidigt minst lika många nya vänner som tillkommer. Det är ibland inte helt lätt att förhålla sig till denna omsättning men nödvändigt att lyckas med.

Det mest smärtsamma avskedet var utan tvekan när den fantastiska Lee-familjen flyttade tillbaka till Canada. Otroligt jobbigt på många sätt och det var så många avsked i ett: Den sista träningen, sista ispasset, sista middagen, sista festen och så vidare. Joey har fungerat som en mentor i hockeysammanhang och som en fantastisk vän vid sidan av hockeyn. Meredith var klubbens ankare och även hon en fantastisk vän. Matthew är en av mina, fysiskt sett, minsta vänner men en av de största i personlighet och hjärta. Owen likaså, även om han är något större fysiskt :)

Malte, Owen, Viggo och Matthew

Andra som lämnat ett stort hål är Matt Bradley med familj, John Gallagher med familj och sist men definitivt inte minst den härliga familjen Kuhl. Cornelius, äldste sonen i familjen, var Maltes och Viggos första vän när vi flyttade hit. Han har blivit viktig för dem och de för honom. Signe och Christian är också väldigt goda vänner till oss och vi kommer att sakna dem. Som tur är flyttade de inte längre än till Singapore så där har vi redan bokat in oss på ett besök :)

Mmm, sammataget mycket förändringar och omställningar. Inte konstigt att man själv förändras och jag tror/tycker att jag växer som person. Hela äventyret i österled får min härliga familj att bli härligare, större och starkare på många sätt. Detta är en ynnest även under de tider då man tycker att det är lite tufft och krångligt. Man behöver "bara" ta lärdom och intryck av vad man ser, hör och känner så inser man att man har det grymt bra. Man ska inte nedlåta sig till att tycka synd om sig själv när man nyss sett en utfattig familj leva livet, själsligt åtminstone!

Okej, det var som sagt ett tag sen jag skrev så detta kanske blev lite långt. Var tvungen att få ur mig ett och annat bara :)

Säger så ....